Categories
Kunskap Nutidsorientering

Vad en kris kan lära oss om en annan

Först tänkte jag vänta med att skriva det här inlägget, av den simpla anledningen att vi vet ju inte riktigt hur en kris påverkat oss förrän den är över. Men jag har nu insett att många undrar samma sak, och i det långsiktiga hållbarhetsarbetet är planeringen i full fart. Därför vill jag dela med er av mina tankar kring den enkla frågan:

Varför reagerar vi starkt på coronakrisen, men inte på andra kriser som hotar vår framtid?

Många har försökt att förklara detta. Man kan dela upp de artiklar jag har sett i två läger. Dels finns det de som försöker förklara vad skillnaden är mellan två kriser som leder till att vi reagerar olika. Sedan finns det de som lyfter de åtgärder som tagits mot corona och hur vi kan använda dessa i andra kriser.

Jag ska vara tydlig med att båda dessa perspektiv är väldigt viktiga att diskutera. Men i många fall kommer man fram till att den här krisen kan lära oss mycket om hållbarhetskommunikation. Jag menar att det inte är så enkelt. Det finns aspekter i den här krisen som helt enkelt förändrar allt. Låt mig förklara varför:

Coronakrisen är inte som andra kriser

Att överföra kunskaper mellan kriser är nödvändigt. Det är inte ofta man får ett perfekt pilottest för sin krisstrategi, så man måste kunna överföra lärdomar från en kris till en annan. Man måste dock vara noggrann med hur kriserna relaterar till varandra. Krisens själva utformning och natur avgör vilken strategi som är användbar. När det kommer till coronakrisen så skiljer den sig på många sätt från våra hållbarhetskriser.

Tillfällighetsaspekten

Det är frestande att titta på några av åtgärderna mot corona och tänka att vi kan fortsätta med dessa saker – för framtidens skull! Och i enstaka fall kan man säkert göra det. Jag tror helhjärtat på att organisationer som tidigare inte testat videomöten kommer att fortsätta med det efter detta. Men om man säger till gemene man att “Det funkade då, varför inte nu?” så kommer inte det att fungera. Det finns en enkel anledning till detta: Coronakrisen upplevs som temporär. Det innebär att upplevda uppoffringar som görs under coronakrisen har ett slutdatum. Jämför man detta med de många hållbarhetskriser vi står inför, så kräver de långsiktiga förändringar.


Vad innebär detta rent psykologiskt? Helt enkelt att vi är villiga att göra uppoffringar under begränsade tider för att hjälpa vårt samhälle. Men om de upplevda uppoffringarna ses som långsiktiga, utan slut – då är det mycket svårare att motivera. Det krävs alltså fortfarande att man jobbar med motiverande budskap för att engagera till de långsiktiga förändringar som måste ske.

identitetsaspekten

En annan avgörande skillnad är identitetsfrågan. Coronakrisen dök upp väldigt snabbt och det blev väldigt snart norm att agera mot den. Även om de specifika lösningarna diskuteras på politisk nivå så var det från början självklart att man ska bry sig om detta problem. I jämförelse så började hållbarhetsproblemen lyftas i specifika intressegrupper. Det fanns, och finns, grupper som bryr sig mer, mindre, och inte bryr sig alls. Detta innebär att om man öppet pratar om hållbarhet så identifieras man mer med de grupper som bryr sig om frågorna. Omfånget av identiteten som bryr sig om hållbarhet börjar bli allt bredare och innefatta fler, men för vissa innebär att hållbarhetstänk fortfarande att något i ens identitet är “fel”. Att prata om vikten av att motverka corona är inte lika kontroversiellt i de allra flesta fall. Därför är det lättare att ändra sina beteenden och göra det öppet, vilket leder till att fler följer efter.

Så vad kan vi lära oss av coronakrisen?

Med det sagt så kan vi fortfarande lära oss något av den här krisen. Det finns stora framgångar när det kommer till medvetenhet, förståelse och beteendeförändringar som vi kan lära oss av. Även om krisen i sig skiljer sig så har den visat hur kommunikation och engagemang kan hänga ihop.

lösningsfokus

Den viktigaste lärdomen har att göra med hur grundproblemet corona har kommunicerats. I princip aldrig har media på ett storskaligt sätt kommunicerat varför corona är ett problem, utan nästan omedelbart började det kommuniceras hur vi ska minimera skadan det kan göra. Detta innebär att fokus alltid har legat på hur man som person eller organisation kan underlätta dessa åtgärder. Ett sådant lösningsfokus är en av de största nycklarna till engagemang.

En anledning till detta är såklart att problemet med corona är uppenbart. Vi vet hur en influensa påverkar oss. Vi vet att sjukdomar är farligt. Det är konkret. Hållbarhetsproblem som inte är hälsorelaterade är mer abstrakta. Men jag vill ändå påstå att det inte är så uppenbart som man tror. Det är i grunden “bara” influensa, eller hur? Det är inte uppenbart varför man ska stänga ned samhällen för influensa. Men problemkommunikationen har lagt sig på just rätt nivå för att man ska förstå, men ändå inte bli överrumplad. Vi har fått höra vad symptomen är, så att vi vet när åtgärder behöver tas. Vi har fått veta hur många som är smittade och hur många som dött, så att vi kan följa utvecklingen. Men utöver det har kommunikationen varit fokuserad på lösningar. Och därför agerar vi.

Egenförmåga

En annan viktig aspekt av coronas kommunikation är hur egenförmågan har kommunicerats. Det vill säga, det har alltid varit tydligt att varje medborgare kan påverka utvecklingen. Åtgärder som handhygien och fysisk distans har tydliga kopplingar till hela samhällets framtid. Trovärdiga aktörer har samarbetat för att den här kunskapen ska spridas så mycket som möjligt. Organisationer och företag har agerat för att individer ska kunna följa direktiven. Denna tydlighet har lett till att vi vet att det vi gör hjälper samhället i stort. Det ger en känsla av mening, av gemenskap. Rent psykologiskt är detta också en extremt stark motiverande faktor. När vi starkt tror på att det vi gör har en positiv påverkan på samhället i stort så blir vi motiverade att göra det.

olika framtidsvisioner

När vi människor står inför ett val vill vi ha så tydliga bilder som möjligt av vad de två valen leder till. I fallet corona är den ena bilden mycket tydlig – tillbaka till hur det var innan. Bort från den kris vi är i nu. Den andra bilden är också relativt tydlig, tack vare att vi ligger några veckor efter andra länder i utvecklingen. Vi kan titta på Italien eller Kina och se var vi kan hamna om vi inte agerar enligt direktiv. Den tydligheten ger väldigt starkt engagemang – en tydlig negativ framtidsbild och en tydlig positiv sådan.

Det här är såklart svårt att göra inom vissa hållbarhetsområden – så som klimatfrågan – då det inte finns samma direkta motsvarigheter i andra länder. Däremot finns det många vetenskapligt belagda framtidsbilder som man kan använda. En ökad spridning av realistiska framtidsvisioner av en hållbar värld är en av de mest engagerande åtgärderna idag.

Vad vi ska ta med oss – och inte

Slutsatsen vi kan dra här är alltså att det går att lära sig av denna krisen, men kanske inte på det sättet man tror. Vi kan inte ta åtgärder från denna kris och säga “Titta, det funkade då. Det borde funka nu!” Men däremot kan vi se detta som ett tecken på hur man bör kommunicera för att skapa engagemang. Några budskap fungerar både i kortsiktiga kriser, som corona, och långsiktiga kriser, som ojämlikhet eller klimatkrisen. Jag hoppas att detta inlägg har hjälpt er att se skillnad på de som är värda att ta med sig, och de som bara fungerar i det här fallet.

Har ni andra slutsatser som ni vill dela med er av? Jag hör gärna om dem! Skriv en kommentar här nedan eller på min Facebooksida så att fler får höra era tankar!

vill ni veta mer om hur ni kan använda er av de typer av budskap jag har pratat om här? kontakta mig så kan vi prata mer om hur ni kan kommunicera bättre kring hållbarhet!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *